Sammanfattning av Australien

Jag och Olivia var från förskolan upp till åttan oskiljaktiga. Men, vid 14 års ålder gled vi ifrån varandra och tappade all kontakt. 5 år senare fick jag ett meddelande av Olivia, då jag la upp en post på facebook där jag sökte resekompisar. Olivia skickade en förfrågan om att resa tillsammans. Jag blev förvånad men så glad och svarade såklart ja. Vi träffades några gånger innan avresa för att planera, men vi hade inga direkta planer utan skissade mest upp en idé på rutt. När vi väl träffades på Sydneys flygplats kändes det som att vi aldrig varit ifrån varandra. Vi träffade en resebyrå som hjälpte oss att fastställa en plan för våra två månader i Australien. Mina absoluta favoritmånader. Vi reste ifrån Sydney till Tasmanien där vi spenderade en vecka, sedan flög vi till Melbourne för att på nästan två månader ta oss upp till Cairns, via hela östkusten. Vi stannade vid nästan alla tänkbara städer men fick tre absoluta favoriter. Våran favoritstad blev den lilla men otroligt charmiga staden, Noosa. Det fanns en väldigt avslappnad stämning i staden och närheten till stranden gjorde att vi föll pladask. Under en promenad längst kusten upp till Fairly Pools, två naturliga pooler, blev vi helt förälskade i staden. Det finns en blandning av öde stränder, klippiga berg och ett litet centrum. Det var härifrån som vi gjorde både utflykten till Fraser Island och en kanotpaddling. Ibland när jag blundar drömmer jag mig tillbaka till Noosa, en plats som jag definitivt måste åka tillbaka till.

Våran andra favoritstad är storstaden Sydney, som vi besökte hela tre gånger på två månader. Jag är inte ett jättestort fan av storstäder men Sydney har något speciellt. Blandningen av höga hus, stränder och grönområden gjorde att det inte kändes som en "typisk" storstad. Jag ÄLSKAR Sydney och även fast vi var där tre gånger vill jag åka tillbaka. Staden är väldigt stor och har som sagt väldigt mycket att erbjuda. Vi gjorde två olika kustpromenader, där Bondi-Coogee blev våran favorit. Redan här fick vi en inblick på de fantastiska landskap och naturer som finns i Australien. Vi förälskade oss också i den Botaniska trädgården, där man får utsikt över både opera huset och Sydneys skyline.

Våran tredje favoritstad blev, trots det dåliga vädret, Byron Bay. Tyvärr regnade det under alla våra fem dagar i Byron, vilket gjorde att vi inte fick uppleva Byron i sina bästa dagar. Vi hade planerat både paddling med delfiner, promenader och surfning men på grund av regnet var vi tvungna att ställa in det mesta. Den lilla staden är otroligt mysig och stämningen är, precis som i Noosa, väldigt avslappnad och lite bohemisk. Vi lyckades tillslut ta oss ut för att promenera till Byron Bay's fyr, en väldigt mysig och vacker promenad som tyvärr slutade i spöregn. Jag skulle gärna åka tillbaka hit för att få se Byron i ett bättre skick. Men, trots regnet blev vi kära i staden.

Då vi besökte många olika städer hann vi med att bo på minst femton olika boenden. Vi bodde för det mesta på hostel men provade för första gången appen coachsurfing. För er som inte vet vad coachsurfing är så är det en app där olika människor erbjuder andra att bo hos dem, gratis. Oftast är det människor som själva reser mycket eller människor som är intresserade av att lära känna nya personer. Vi hade en blandning av bra och lite sämre upplevelser, men för det mesta blev vi positivt överraskade! Tips är att kolla värdens recensioner och välja efter dem. När vi inte använde oss av coachsurfing bodde vi på hostels, vilket är ett flertal rum med flera våningssängar i rummet. Som mest var vi 14 stycken i samma rum, men oftast handlade det om 6-8 personer.Vårat absoluta favoritboende blev våran gratis uppgradering på Whitsundays, som gjorde att vi hamnade på en privat ö med femstjärnigt boende. Vi skulle egentligen ha bott två nätter på en båt, men tack vare en uppgradering hamnade vi alltså på denna fantastiska ö. Vi bodde i ett rum tillsammans med fyra andra tjejer. Sängarna var, till skillnad från alla andra sängar vi haft, i klass med hotellsängar och duscharna var magiska. Vi hade även tillgång till en egen pool, badkar, kajaker, pingisbord och biljardbord. Varje dag fick vi frukost, lunch, snacks, middag och dessert (alltså slapp vi laga mat själva!!). Våra nätter på Whitsundays känns som en dröm och ibland när jag blundar känns det som att det är hit jag kommer.

Om man inte räknar med vårat absoluta favoritboende så kommer hostelet Bunk i Surfers Paradise på första plats. Dagen efter vi landade i Sydney, första gången, gick jag och Olivia till en resebyrå som hjälpte oss att boka in alla aktiviteter samt de flesta boendena under våran resa. Våran första plan var att vi skulle coachsurfa när vi var i Surfers Paradise, men den värden vi var i kontakt med tvingades avboka vilket gjorde att vi var tvungna att hitta ett annat boende. Våra kompisar Wilma och Albin, som vi träffat på surfcamp skulle bo på Bunk så vi valde att bo på samma. Till skillnad från de hostel som resebyrån bokat var detta riktigt, riktigt fräscht. Det var en väldigt lugn och avslappnad stämning, sängarna var stora och stabila OCH det fanns en pool! Som ni kanske märker var våra standards inte så höga och dessa små saker gör att vi fick ett favoritboende.



När jag reste runt i Asien åt jag ute på restauranger till både frukost, lunch och middag. Oftast kostade varje måltid runt 15-50 kr, vilket gjorde att vi valde att njuta av att slippa laga mat. Men, när vi kom till Australien blev det ändring på det. Här är allting väldigt mycket dyrare än i Asien, en ganska enkel måltid på restaurang kunde vara närmare 100-200 kr. Då vi ville göra flera aktiviteter i Australien valde vi, för ekonomiska själ, att laga nästan all mat på vårat hostel. Jag ska erkänna att det blev en hel del gröt och pasta med tomatsås. Men! Ibland lyxade vi till det och våran favoritmåltid som vi själva lagade var när vi la lite extra pengar på att köpa och göra hamburgare. Det blev en lite billigare variant men vi fick både kött, vegansk burgare, toastbröd, ost, ketchup och stekt lök. Det ser inte mycket ut för ögat, men det tårades i ögonen av lycka. Vi fick rester på både ost och toastbröd vilket resulterade i varma, stekta ostmackor, favorit nummer två!

Under två månader gick vi ut på restaurang max fem gånger och våran favorit blev, tro det eller ej, Dominos. Efter all pasta med tomatsås var en pizza allt vi önskade. Innan denna resa hade jag aldrig ätit på dominos och till min förvåning fanns det ett flertal veganska alternativ med både ost och köttsubstitut. När vi lyxade till det rejält beställde vi även in veganskt vitlöksbröd, vilket var bland det godaste jag ätit. Vissa dagar hade de ett erbjudande om att en stor pizza kostade runt 35 kronor, vilket gjorde att vi inte gick så mycket back i våran matbudget!

Efter två månader i ett och samma land känner vi oss nästan som experter på Australien, eller i alla fall på östkusten av detta enorma land. Vi har tre saker vi tycker att ni MÅSTE göra om vi väljer att besöka Australiens östkust, vilket jag tycker att ni borde göra. Först och främst, har man ens varit i Australien om man inte har provat att surfa? Vi diskuterade länge innan vi åkte om hur länge vi ville vara på surfcamp och tillslut kom vi fram till att om vi väl vill prova på surfning borde vi ge oss själva tiden att verkligen lära oss, så vi stannade i en vecka. De fyra första dagarna lärde man sig något nytt och resterande dagar bestod av repetition. Att lära sig surfa var svårare än jag trodde men SÅ mycket roligare än jag tänkt mig. Om man hamnar under vattenytan? Absolut, fler gånger än man faktiskt står på brädan. Men, det är det som blir själva grejen. När man väl lyckas fånga en våg blir man så nöjd och stolt. Att surfa i Australien är ett måste, ni kommer ha fantastiskt roligt. Då vi valde att stanna så länge på surfcampet hann vi lära känna massor av fantastiska människor, t.ex. Albin och Wilma som vi fortsatte att träffa längst hela kusten. Det blir en väldigt mysig stämning på campet, alla är där för samma sak, alla är nybörjare och man tillbringar all vaken tid tillsammans.

Det andra vi tycker att ni borde göra om ni åker till Australien är att åka till Whitsundays. Att se världens vitaste strand, Whitehaven Beach, och att snorkla vid de Stora Barriärrevet var magiskt. Vi fick som sagt en gratis uppgradering som gjorde att vi bodde på en resort istället för på en båt, vilket var helt fantastiskt. Tillsammans med resortgänget, speciellt Tora, hade vi de bästa dagarna i våra liv. Glida runt bland Whitsundaysöarna, hoppa ner bland otroliga korallrev och promenera på en av världens finaste stränder. Låter inte helt fel va? Många vi träffade jämförde Whitsundays och Fraser Island-utflykterna och för oss var Whitsundays snäppet bättre. Jag tycker fortfarande att man borde göra båda, men är man som oss och gillar stränder och avkoppling mer än fart och äventyr är Whitsundays för er.

För Olivia hade det inte varit någon Australien resa utan att hoppa fallskärm. Så när killen på resebyrån frågade om vi ville hoppa fallskärm i Cairns blev svaret ja från oss båda. Vi planerade in att göra hoppet så sent på våran resa som möjligt, med tanken "om vi dör har vi iallafall hunnit göra hela våran resa innan". Jag var nervös i nästan två månader och när vi till sist var framme vid dagen innan mådde jag skit. Jag var såååå nervös och mådde riktigt illa. Men, vi lyckades ta oss till kontoret morgonen efter och vid 10 hade vi genomfört det coolaste jag gjort i hela mitt liv. När vi fick på oss utrustningen och satte oss på flyget hade all min nervositet lagt sig och jag ändrade inställningen till "let's do this". Olivia var bland de första som fick hoppa medan jag fick vänta till sist. Ljudet som låter innan man sugs ut är samma ljud som när man dammsuger och råkar suga upp något lite för stort och kraftigt. Efter ljudet faller man fritt i över en minut, sedan rycks det till och fallskärmen fälls ut. Känslan att falla fritt omgiven av ett fantastiskt landskap är obeskrivlig. Så fort vi landade ville jag upp igen för att sedan hoppa ner. Helt otroligt.

Jag förväntade mig inte så mycket av Australien och var helt ärligt inte jättetaggad på att åka dit. Jag ville såklart till Australien men hade inte sett fram emot det lika mycket som t.ex. Vietnam eller Laos. Men, oj oj oj vad jag fick äta upp det. Våra månader i Australien var de bästa månaderna på hela min resa och förmodligen i hela mitt liv. Jag har aldrig mått så bra som under dessa månader med Olivia. En av de saker som förvånade mig mest var att man skulle träffa så många människor. När jag reste runt i Asien var vi för det mesta ensamma, vilket jag tror har att göra med att vi reste ganska mycket och gjorde en annorlunda rutt än alla andra. Men, i Australien följer de flesta en och samma rutt vilket gör att man ofta träffar samma personer flera gånger. Vi fick kontakt med ett flertal personer som gjorde våra månader i Australien ännu bättre. Jag saknar redan min australienska lilla familj och är otroligt glad över alla nya kompisar som jag fått.

Den händelse som etsats sig fast mest hos mig och som jag är lyckligast över, är att vi blev gratis uppgraderade på Whitsundays. Vi skulle egentligen bott på en båt och jag som är så fruktansvärt åksjuk hade nog inte klarat av det så bra. Istället fick vi två helt fantastiska nätter på en egen ö, med superfina människor. Vi träffade Tora tack vare att vi blev uppgraderade och jag har nog aldrig klickat så bra med någon på så kort tid. Världens finaste Tora. Tack resegudarna för att vi fick denna uppgradering och dessa upplevelser! 

En annan händelse och känsla som etsats sig fast hos oss är känslan när man lyckas fånga en våg under surfningen! I början vadade man ut tills vattnet var upp till höfterna, sedan väntade man tills dess att man såg skymten en, vad som kunde vara, en bra våg. Man hoppade upp på brädan, började paddla och hade man tur lyckades man ställa sig upp lagom i tid för att fånga vågen. Som ni kanske listat ut hände detta in jätteofta. Då kanske ni förstår lyckan NÄR det väl händer! Ännu gladare blev vi när vi efter lektion tre paddlade djupare ut för att försöka ta de gröna vågorna. Innan stod vi som sagt på grunt vatten och försökte surfa på de vita skummet. Men, efter tre lektioner var det dags att paddla ut och ta de större vågorna. Själva paddlingen ut var inte att leka med, ett flertal fall eller så kallade "tvättmaskiner" runt i vågorna och sedan kom vi förhoppningsvis fram. Känslan när jag för första gången lyckades fånga en av de större, gröna vågorna är obeskrivlig. Jag var SÅ stolt och lycklig.

Våra månader i Australien var mer än fantastiska och något jag länge kommer leva på. Australien som land har otroligt mycket att erbjuda, allt från små kuststäder, storstäder, klippiga berg och långa vita stränder. Jag skulle kunna skriva en hel bok och saker att se och göra i Australien, men här kom en "kortare" sammanfattning. Jag blev helt förälskad i Australien och planerar redan nu på ett sätt att komma tillbaka.

De galnaste dagarna i mitt liv

Det är svårt att veta hur jag ska börja detta blogginlägg. Min första tanke var att berätta om de fem fantastiska första dagarna vi hade i Nya Zeeland. Men, det inlägget får nog vänta tills allt hinner lägga sig och vi har tid att smälta allt som hänt under de senaste dagarna. Vi kan väl spola tillbaka tiden till i lördags. Jag hade under fredagen lyckats övertala både Rikard och Hanna om att vi skulle hoppa fallskärm, något jag, sedan förra gången, drömt om att få göra igen. Vi lyckades få en tid lördag morgon klockan 7, och nervositeten började direkt synas i Hannas och Rikards ögon. Vi gick och la oss tidigt på fredagen och vaknade vid 6 på lördagsmorgonen. Till skillnad från Australien måste man i Nya Zeeland ringa en timme innan den tänkta hopptiden för att checka av om vädret ser bra ut. Här kan det ske drastiska väderförändringar, så det gäller att vara uppdaterad. När vi ringde bolaget berättade dem att tiden blivit uppskjuten p.g.a. dåligt väder. Efter ytterligare uppringningar slutade det hela med att de tvingades ställa in alla hopp under lördagen, och vi skrev upp oss på söndagens hopp istället. Ett försök att göra något produktivt under en ganska grå och tråkig dag, slutade med att vi storstädade våran älskade bil, Max. Att leva på en sådan liten yta, skapar fort kaos och frågan "Vart har jag lagt ...?" ställs flertal gånger varje gång vi stannar bilen. Efter en rejäl städning hade vi, för tillfället, ganska bra koll på vart alla saker låg. För att fira storstädningen och peppa till inför morgondagens fallskärmshopp passade vi på att gå ut på restaurang och bar (när vi för en gångs skull var i en större stad, Queenstown). Vi åt en fantastiskt god italiensk middag (komiskt va?) och njöt av att få slippa känna oss som skogsmullar i någon timme. När vi skulle lämna restaurangen fick vi skriva upp våra kontaktuppgifter på ett papper, så om någon skulle bli smittad hade man koll på vilka som varit där under vilken tid. Efter restaurangbesöket gick vi till en bar för att ta en efterlängtad öl, vi hann knappt beställa in drickan innan både jag och Hanna fick sms från våra föräldrar, som undrade om vi kunde prata. Våran mysiga utekväll slutade i ett långt samtal och en hel del tårar. Vi fick informationen om att vi skulle börja ställa in oss på att åka tillbaka till Sverige efter våra månader i Nya Zeeland, istället för att fortsätta resa vidare. Vi hade anat det lite innan, men jag hade inte velat inse hur allvarlig situationen verkligen är. Jag hamnade i ett chocktillstånd och blev så besviken på att behöva ändra min drömresa. Lördagskvällen slutade alltså med att vi fick ändra inställning till att åka hem till Sverige under slutet av April. "Det är Nya Zeeland eller Sverige som gäller" sa mamma innan vi la på.

På söndagsmorgonen var det äntligen dags för fallskärmshopp! Vi ringde för att göra en väderkoll, vilket blev godkänt, och packade ihop våra saker. Vi kom till kontoret, betalade för att få bilder och videor och satte oss sedan på en buss som på 45 min skulle ta oss från Queenstown till flygplatsen där flyget väntade på oss. Halvvägs till flygplatsen stannar chauffören till vid sidan av vägen och ringer ett samtal. Det visade sig att det börjat blåsa rejält, vilket gjorde att vi fick vända om och försöka senare igen. Våran plan var att lämna Queenstown direkt efter fallskärmshoppet så vi började fundera på hur vi skulle göra nu när hoppet blev framflyttat. Tillslut insåg vi att det gick att hoppa vid Wanaka, som var vårat nästa stopp. Vi lyckades ändra bokningen till Wanaka och firade med att äta på Nya Zeelands kändaste hamburgerrestaurang, Fergburger. FANTASTISKT goda hamburgare. Mitt i en njutande tugga fick jag återigen ett sms av pappa "kan du prata?". Som ni kanske förstår är det ett dåligt tecken när någon av våra föräldrar skickar det meddelandet. Denna gång hade Nya Zeelands regering gått ut och uppmanat alla resande inom landet att försöka ta sig hem. Mamma och pappa hade hittat ett flyg cirka en vecka senare, som jag och Hanna snabbt bokade. Det gick alltså från att ha inställningen till att komma hem sent i April, till att landa i Sverige inom en vecka. Jag fick panik. Jag vill inte åka hem, jag ska vara borta till Augusti ju, det är det som varit planen i mer än två år. 

Vi försökte njuta av Fergburger's burgare innan vi lämnade Queenstown och åkte mot Wanaka för att ÄNTLIGEN få hoppa vårat efterlängtade fallskärmshopp. En snirklig väg tog oss fram till Skydive Wanaka's kontor. Vi fyllde i ett papper, tittade på instruktionsfilmen och satte på oss all utrustning. Vi var alla SÅ taggade, om ganska nervösa. Tredje gången gillt. Instruktören som satte på Hanna all utrustning var pratglad och frågade hur länge vi varit i Nya Zeeland, svenska som vi är svarade vi ärligt att det är exakt en vecka sedan vi kom hit. Han lämnade oss en stund och kom tillbaka med kvinnan från receptionen. "I'm sorry, but we can't let you skydive", luften gick ur oss totalt. Efter att ha väntat och taggat till i två hela dagar, efter att redan ha fått det inställt två gånger innan. När vi stod MED utrustningen på oss, så nära planet. Det visade sig att det tydligen kommit en ny regel, som ingen av de andra personalen sagt till om, att man måste ha varit i Nya Zeeland i 14 dagar för att få göra aktiviteter. Vi gick tysta tillbaka till Max, hade en knappnål ramlat hade det varit ett skarpt ljud i våran tysthet. Vi lät ännu en dålig nyhet sjunka in och valde sedan att ta vara på den soliga dagen som vi ändå lyckats få. När jag och Hanna planerade våran resa var en av de första bilderna vi såg en bild på #Thatwanakatree. Ett ensamt träd som växer mitt i sjön Wanaka. Vi åkte dit, bytte om till shorts (!!!!) och la oss ner på den steniga stranden. Oj, vad jag njöt av solen och värmen. Efter någon timmes njutande i solen beslutade vi oss för att ta oss till nattens campingplats, Albert Town campground. För 60 kr/pers fick vi den finaste och mysigaste campingplatsen hitintills, precis intill en flod. För att försöka lätta upp humöret lagade vi även en hejdundrande middag, pasta pesto (SOM jag längtat). Vi hamnade ganska snart i matkoma och bestämde oss för att gå och lägga oss tidigt. Det hade varit en ganska intensivdag med många dåliga nyheter och vi var helt slut. "Kan ni ringa oss?" kommer till oss ett flertal gånger från våra föräldrar. Vi tittade alla på varandra och började direkt fundera på vilka dåliga nyheter som nu skulle komma. Det visar sig att Singapore kommer stänga sina gränser helt på tisdag, även för mellanlandningar. Det flyg jag och Hanna precis bokat var, såklart, via Singapore. Vi måste alltså lyckas avboka det flyg som vi PRECIS bokat och hitta ett annat alternativ för att ta oss hem. Mamma och pappa lyckas hitta ett flyg som skulle gå på måndag, alltså dagen efter, via Australien och Thailand. Den flygresan skulle ta 60 (!!) timmar med två mellanlandningar på 16 respektive 18 timmar. Men, detta var den enda chansen att komma hem. Vi befann oss just då i Albert Town och flygplatsen var minst 6 timmars bilresande ifrån oss. Nu ska jag påminna er om att klockan var runt 22 på kvällen, vi låg med matkoma i våran säng och var sekunder ifrån att somna. Efter ett ganska tumultartat samtal med våra föräldrar kom vi fram till att den enda chansen för oss att lämna Nya Zeeland var att under natten köra hela vägen till Christchurch, för att komma med flyget. Våra föräldrar jobbade frenetiskt på hemma i Sverige med att försöka boka biljetterna, medan vi packade ihop Max (våran bil) och gjorde oss redo för 6 timmars nattkörande. Från morgondagens planer att åka hem om en vecka, fick vi nu ändra inställning till att åka hem nästkommande dag.

Vi var helt ensamma ute på vägarna och körde väldigt försiktigt. Vi stannade, bytte förare och tog danspauser för att hålla oss vakna. Rikard lyckades sova under några timmar medan jag och Hanna kämpade för att hålla den andre vaken. Efter 6 timmars körande och 0 timmars sömn ringde våra föräldrar återigen upp oss . Denna gång visade det sig att Australien hade stängt sina gränser HELT. Plus att Thailand hade infört en regel om att man behövde ha ett läkarintyg på att man inte hade covid-19 för att få mellanlanda. "Det verkar som att ni blir fast här ett tag", sa pappa när han ringde upp oss. Vi hade alltså tokkört igenom halva sydön för att ta oss till flygplatsen i hopp om att kunna ta oss hem och gått 24 timmar utan en minuts sömnstund. Vi var slut. Efter att återigen behöva ändra plan åkte vi till en campingplats, 7 på morgonen, för att äntligen få sova. Vi lyckades få nästan fem timmars sömn innan vi tvingade oss själva att vakna, för att inte ställa om dygnet helt. Vid 12 kom nästa smäll. Nu visade det sig att Nya Zeeland inom 48 timmar skulle gå i en total lockdown och att färjorna mellan öarna skulle sluta gå på onsdag. Vi hade samma dag som vi bokade flygbiljetterna som skulle gå efter en vecka, bokat färja till nord ön. Men, denna skulle gå på fredag och färjorna skulle alltså sluta gå på onsdag. Två dagar innan våran planerade dag. God morgon på er också.

Vi hade ingen aning om vad vi skulle göra. Vi skulle vara på väg till Sverige just nu, inte hamna i en jäkla lockdown. Vi lyckades iallafall förstå vad som menades med "total lockdown": Stanna hemma på samma ställe under MINST fyra veckor och åk ingen annanstans. Vår första tanke var: VART ska vi ta vägen? Vi har våran bil men den får man enligt reglerna inte sova i, utan vi var tvungna att hitta någonstans att ta vägen. Som tur var hade Hannas familj kontakter som bor i Nya Zeeland och som vänligt nog erbjöd sig att vi fick bo där. Det svåra var bara att de bodde på nord ön, och vi befann oss på syd ön. Vi försökte förstå om färjorna skulle fortsätta gå eller om de skulle sluta samma dag som lockdownen började. Tillslut bestämde vi oss för att lämna våran campingplats i Christchurch för att åka norr ut till Picton, där färjorna skulle gå fram tills onsdag. Vi hoppades på att vi kanske skulle kunna komma med på några av de tidigare båtarna. Vi började köra vid 15-16 tiden och hade ytterligare minst 5 timmars körande framför oss. Ha i åtanke att vi sovit drygt 4 timmar de senaste 48 timmarna. Vi körde hela eftermiddagen och kvällen och kom tillslut fram till färjans kontor vid 22. Såklart hade kontoret stängt och skulle öppnas 6 morgonen efter. Vi fällde ut sängen, försökte sova några timmar till och hoppades på det bästa. I detta läget var jag så nervös att jag mådde illa. Skulle vi inte komma med färjan visste vi inte vad vi skulle göra. Allt hängde på färjan.

Efter 4 timmars sömn, vid 05:00, gick vi upp och ställde oss i kö för att få prata med färjans kontor. Till våran förvåning var kön inte så lång som vi trott, men det var ändå runt 60 personer framför oss. Vi ställde oss i kön, helt tysta. Alla så pass nervösa att vi mådde illa. Det rullade in fler och fler personer, vilket bildade en kö på hundratals människor. Efter en timmes köande öppnade kontoret och de första personerna i kön fick komma in. Vi hade läst på en lapp på dörren att vi som hade en biljett sedan innan, skulle få ställa oss på "stand by" på någon av dagens färjor. Till våran förvåning fick de flesta framför oss plats på dagens första färja. Men, med tanke på allt vi varit med om vågade vi inte hoppas på något. Det gick ytterligare tre timmar utan att vi rörde oss framåt och jag blev mer och mer nervös. Vad gör vi om vi inte kommer med? Vi började prata med en kvinna som stod bakom oss i kön. Hon bodde en timme ifrån Wellington, på nord ön, och frågade om vi ville sova hos henne en natt, OM vi lyckades ta oss över. Efter drygt fyra timmars köande kom det ut en man som sa åt oss alla att lämna kön, då vi alla stod för nära varandra. Han sa att det inte var någon idé att alla stod och köade då färjorna skulle fortsätta gå. Någon från kön skrek ut att det inte var det som stod på deras hemsida, och mannen blev tyst. Vi pratade med kvinnan bakom oss, och tog ett beslut att stå kvar. Vid denna tid hade vi lyckats ta oss nästan längst fram i kön. Samtidigt som mannen stod och pratade kom en kvinna ut från kontoret och lovade att alla som stod långt fram i kön skulle komma med en av dagens färjor. Jag vågade fortfarande inte hoppas, men det lät som goda nyheter. Tillsammans med våran kökompis fick vi gå in till kontoret, tre sällskap i taget, och säga vårat bokningsnummer. Hon gav oss tre biljetter och bad oss köra runt bilen till färjan. Det tog oss flera minuter att inse att vi fick åka med den FÖRSTA färjan. Vi skulle komma över till Nord ön!!!! Vi skulle komma till säkerhet innan hela landet gick ner i lockdown.

Vi och våran kökompis lyckades ta oss över med den första färjan och vi tog emot hennes erbjudande om att få sova hos henne över natten, då vi knappt sovit något på mer än 48 timmar och hade ytterligare 7 timmars körande kvar för att komma till Hannas familjekompisar. På vägen hem till henne stannade vi vid Burger King för att för första gången sedan allt kaos få i oss en riktig måltid, som inte innefattar bröd och pålägg. Mätta och lättade körde vi hem till den vänligaste kvinnan vi mött och när vi väl klev innanför tröskeln till hennes undervåning hade jag svårt att hålla tillbaka tårarna. I vanliga fall hyr hon ut undervåningen så det fanns både kök, tvättmaskin, två sovrum och världens skönaste dusch. Den natten sov vi gott.

Dagen efter drack vi kaffe med Neve, våran skyddsängel, innan vi påbörjade våran sista bilresa innan lockdown. Vid denna tidpunkt började allt kaos vi varit med om komma ikapp och jag började inse hur påfrestande allt varit. Tårarna var ständigt nära. Inom loppet av tre dagar hade vi gått från att behöva åka hem i slutet av April, till om en vecka, till ni måste åka hem imorgon, till "NEJ, ni blir nog fast där i minst fyra veckor till". På tre dagar hade vi kört i 20 timmar. Jag var helt slut. Som tur var har jag världens bästa resekompisar som erbjöd sig att köra hela vägen, och jag kunde för första gången slappna av lite. Vi stannade till och handlade mat och alkohol för att förbereda oss på fyra veckors isolering. När vi kom till matvaruaffären visade det sig att endast en person per hushåll får handla, så Hanna och Rikard fick vänta utanför. De släppte bara in x antal personer åt gången, för att det inte skulle bli fullt i affären. Väl inne förväntades man vara två meter i från varandra och ingen sa ett ord till någon annan. Det var knäpptyst. Folk vågade knappt titta på varandra, som om man kunde bli smittad via ögonkontakt. Sjukaste handlingen i mitt liv. Efter ytterligare några timmars körning kom vi ä n t l i g e n fram till vårat framtida hem.

Familjen vi bor hos är fantastiska och sa redan första dagen åt oss att känna oss som hemma. De har en gigantisk tomt med två hus och ett garage som blivit omgjort till ps4/pingis hörna. Den enorma tomten gör det möjligt för oss att vara ute hur länge vi vill och vi har stora ytor att röra oss på. Vi försöker hitta på olika aktiviteter för att hålla oss sysselsatta och för att inte bli allt för galna. Vi är ute på skogspromenader, tränar, kollar på film, målar i ritböcker och tittar på tv. Vi är idag inne på dag 4 och har än så länge inte gjort varandra galna, men det kanske kommer.

Vi hörs när vi överlevt några fler dagar! 

Regnskog, vattenfall och fallskärmshoppning

Vi anledde som sagt två dagar tidigare till Cairns. Två dagar som spenderades vid lagunen, då det var strålande sol, över 35 grader och mer än 75% luftfuktighet. Ett stort antal människor som vi träffat längst östkusten var i Cairns samtidigt som oss så vi hann umgås med dem i flera dagar. De fyra första dagarna promenerade vi mellan vårat hostel och lagunen. Antingen lagade vi mat, låg i poolen eller stekte i solen. Det var så skönt att för första gången landa och tillbringa fler än 3 nätter på samma ställe. Vi införde en rutin där vi varannan dag gick ut till Gilligan's, en av de största backpacker klubbarna. Vi dansade till tidigt på morgonen och träffade både gamla och nya kompisar. Vilket fantastiskt liv jag får leva, hörrni.

Efter fyra dagar av slappande var det dags att aktivera oss. Olivia skulle för första gången dyka!! Vi gick upp tidigt och promenerade till hamnen där vi möttes av dagens dykteam. Vi fick snabbt våran utrustning och sedan bar det ut mot det stora Barriärrevet. Eftersom att jag redan är en certifierad dykare fick jag tillsammans med en annan tjej dyka med en egen instruktör. Medan Olivia och alla andra delades upp i små grupper för att för första gången bege sig neråt. Olivia klarade de fyra testerna som behövdes göras men blev rädd när dykarna fortsatte neråt, och valde då att snorkla istället. Vill ni ha en ärlig åsikt på Barriärrevet? När vi gick ner till cirka 10 meter, tappade jag andan. Det var som att komma ner till ett akvarium. Sikten var fantastiskt och det var en enorm variation på korallerna, som alla såg ut att må riktigt bra. Jag blev otroligt imponerad. Men, när vi sedan gick ner mot våra 18 meter förvandlades de färgglada, levande korallerna till gråa, döda koraller med några enstaka fiskar. Mitt hjärta värkte av att se hur stora delar av korallerna som mådde dåligt. Och, skillnaden mellan de koraller i de grunda vattnet och på de djupa chockerade mig. I det stora hela är jag nöjd över att vi tog oss ut. Och riktigt imponerande över första ögonkontakten med Barriärrevet. Men, det är stora delar som inte mår bra.

Dagen efter väntade en heldags utflykt till regnskogen, Daintree rainforest för att vara exakt. Vi startade dagen med en utsiktsplats över havet, kustvägen och landskapet. Sedan väntade en fikapaus vid Four Mile Beach. Vägen från stranden till regnskogen är en av de mest sceniska åkturer jag haft på länge, och det skiljer sig otroligt från resten av Australien. Stora fält, höga berg och fantastiskt gröna landskap. Det påminner lite om Hawaii och delar av Sydostasien.

Efter en snabb färjetur anlände vi till regnskogen Daintree, världens äldsta regnskog. Växtriket är ett av de mest varierade och det finns plantor som fanns redan på dinosauriernas tid. Vi åkte igenom allt från höga träd, kala plättar och långa stränder. Stränderna går inte att bada på här heller, inte på grund av stingande djur utan på grund av krokodilerna som lurar i vattnet. För något år sedan hade två kvinnor promenerat längst stranden, fötterna plaskandes i vattnet. Helt plötsligt rycktes en av kvinnorna ut i vattnet, en krokodil hade fått tag på hennes fot och det var slutet på hennes resa.  För att vara på den säkra sidan höll vi oss långt ifrån vattnet.

 

Dagen avslutades med en båttur längst en flod som rinner igenom regnskogen. Turens huvudsyfte var att försöka se just krokodiler. Är man här under vintern (Juni- Augusti) finns här ett femtiotal krokodiler och guiden berättade att man måste ha ganska tur för att se djuren under sommaren. Tur hade vi allt och vi fick se i alla fall fyra stycken mellanstora krokodiler. Riktigt coolt!

Under utflyktsdag tre hade vi periodvis spöregn, vilket inte gjorde oss så mycket då vi skulle spendera halva dagen med att vara i vattnet. Denna gång var det vattenfall som väntade. Vi började vid Josefin Falls, ett vattenfall som är mest känt för sin naturliga vattenrutschkana. Lite läskigt, men väääldigt kul! Sedan åkte vi vidare mot ännu en regnskog där vi gick en liten promenad med våran guide. En regnig och kall eftermiddag avslutades vid Milla Milla Falls, ett fantastiskt vackert vattenfall. Och sedan ett dopp i en sjö, som till våra förtjusning var ganska varm.

Efter tre intensiva utflyktsdagar var en heldag vid lagunen allt vi bad om. Under dessa dagar hann även våra älskade göteborgare komma upp till Cairns, så vi fick en mysig dag tillsammans med Wilma, Albin och Tora. Allt jag behöver i livet är dessa människor, sol och en pool. Det blev ingen utgång denna dag då vi dagen efter skulle upp riktigt tidigt för att fira att jag varit borta i SEX månader!!! Hur galet är inte det?

Den 10:de Mars ställde jag och Olivia alarm på 05:45, fick skjuts av våran supersnälla host Sheere. Japp, vi passade på att prova couchsurfing tillsammans med Tora i Cairns. Sheere skjutsade oss till Skydive Australias huvudkontor. Ni läste rätt 07:00 hoppade vi ut från ett flygplan,  över 2000 meter ovanför marken. Vi fick på oss våran utrustning, hälsade på varsin instruktör och satte oss i en buss på väg mot flygplatsen. Under vägen till flyget hann himlen öppna sig och det började regna. Regnet höll i sig även när vi bytte från bussen till flyget, men efter att ha lättat från Cairns lyckades vi hitta en glimt med sol. Känslan att falla fritt i en minut är det galnaste jag gjort. Det var HELT fantastiskt. Efter en minuts fritt fall utlöstes fallskärmen och vi seglade långsamt neråt i cirka 6-7 minuter. Helt klart det bästa sättet att fira sex månaders resande på. TACK Olivia för att du tvingade med mig. Resten av dagen firades med våfflor, våra favoritsvenskar och en sista utgång till Gilligan's.

Efter en sorlgigt "detta är inte hejdå, utan vi ses", lämnade vi Wilma, Albin och Cairns för att återigen flyga till Sydney. Denna gång hade vi turen att vi fick med oss Tora! Väl i Sydney anlände även Hanna, min nästa resekompis. Vi hade två fantastiska dagar i Sydney, där jag och Olivia fick agera guider och visa runt Tora och Hanna i våran favvostad. Vi hann med våran favoritpromenad och kustpromenaden Bondi - Coogee.

Jag har nu tvingats säga två till "detta är inte hejdå utan vi ses" till både Olivia och Tora. Olivia som har varit min klippa i mer än två månader. Så otroligt mycket vi har hunnit göra och hittat på. Mina månader i Australien är något som jag kommer tänka tillbaka till när jag vid 80års ålder sitter i en gungstol på ålderdomshemmet. Tack Olivia, tack Australien!  Jag saknar er redan.

Nu bär det av mot Nya Zeeland!